[ När Maximilian kom till oss ]

DATUM: 2010-10-11

Natten till lördagen började jag få kraftigare värkar som kom relativt regelbundet med 8-10min intervall. Höll i sig i typ 3tim. Strax innan kl.02 så kändes det skumt i trosskyddet, men jag orkade inte gå upp. Men efter en liten stund så kändes det som att jag va tvungen att gå på toa och kolla läget.  

En stor slemklump kom ut när jag torkade!! Oh yes, den berömda slemmisen. Jag som trodde jag tappade hela drygt 1v tidigare, för det va ingen liten slemklump som kom ut då inte... Men uppenbarligen så kom inte hela då. :)

02.20 klockade jag första värken och den sista som jag orkade klocka va vid kl.05.00. Fick några efter och dom gjorde riktigt ont...men sen avtog dom i styrka och jag lyckades somna.

------

Iallafall...
Lördagen kom och jag kände ingenting på morgonen förmiddagen. Trodde ju att det skulle dra igång rejält eftersom jag hade haft såpass kraftiga och regelbundna värkar under natten... Men inte.

Klockan tickade på och på eftermiddagen började värkarna dra igång igen, men med samma intervall. Typ 7-10min. Fick andas mig igenom dom, men kändes helt okej tack vare att man hann vila sig i pauserna.

Lördagens planer var att åka på kalas och fira Sebbans lilla kusin Alisa som fyllde 1år dagen innan, så vi packade in oss i bilen och drog iväg för lite tårta och smask. :) Satt och hade värkar och en tjej som var där frågade vad det va. "Ne, jag har värkar...men det är lugnt. Dom kommer inte så jättetätt än." Hon såg chockad ut och sa; "Men om man har värkar...Ska man inte föda då?!" Förklarade att det stämmer bra det, men att dom måste komma tätare för att det ska vara dags. :)

När vi kom hem från kalaset så kände jag att det började dra igång kraftigare och det kändes som att dom kom tätare. Flåsade mig igenom varje värk och lilla Sebban tyckte det va lite obehagligt att se mamma ha så ont. "Inte farligt mamma...", sa han och klappade mig på armen. Älskade unge! Vi bestämde oss för att Joni skulle gå upp och lämna Sebban hos hans farmor och farfar för att sova över, ifall vi skulle behöva dra in på natten.

Dom gick iväg och jag fortsatte flåsa mig igenom varje värk. Klockade på datorn och det visade 3-5min nu. Efter ett tag ringde jag min mamma och sa att vi nog skulle dra in till BB under kvällen/natten så hon visste om det. Ville inte ringa mitt i natten och meddela, så passade på att göra det i förväg. :) Hoppade i ett varmt bad och tänkte att det skulle lätta på värken lite, men icke. Inte heller alvedonen som jag hade petat i mig hjälpte. Ringde förlossningen och förklarade läget. Hon på andra sidan luren tyckte jag skulle ta och komma in. Svarade att jag kommer in sen när jag inte pallar mer. La på luren och ett tag senare så kände jag att jag inte hann vila mellan värkarna. Då kände jag att det va dags att ringa hem Joni som fortfarande va uppe hos sina föräldrar. "Har du tänkt komma hem snart för jag tror det är dags att åka in..."

Det roliga är att under hela dagen hade Joni skojat och sagt; "Bara du står ut under Milan matchen... Den börjar kvart i nio. Sen kan vi åka in närsomhelst." När satte jag mig i bilen??? Klockan 20.45! Hahaha. Fick lite smått skuldkänslor faktiskt. Haha.

Kom in kl.21.00 och hamnade mitt i skiftbytet. Det sattes CTG och en undersökning gjordes en stund senare. Vi behövde inte åka hem igen. Jag var öppen 4cm. Det var äntligen dags!! Blev visade till ett förlossningsrum och jag greppade tag i lustgasen på en gång. :) Det hade jag lärt mig från förra gången och värkarna gjorde nu riktigt ont. Hade i förlossningsbrevet skrivit att jag inte ville ha epiduralbedövning, utan klara mig på lustgasen precis som förra gången.

1tim senare va jag öppen 6cm. Värkarna va mycket värre än dom jag hade med Sebban. Åh, jisses. Kändes inte som att lustgasen hjälpte så mycket och det kändes verkligen som att någon försökte bryta av min rygg. Riktig smärta. Efter någon timme så var jag helt snurrig och lite borta av gasen, men märkte att stämningen i rummet va orolig. Det kallades in ännu mer personal och dom viskade och tasslade och såg oroliga ut. Slutade ta gasen för att bli klar i huvudet. Såg att Joni såg besvärad ut och jag kände en våg av rädsla skölja över mig. Vad var fel? Fick ögonkontakt med Joni och viskade rädd med gråten i rösten; "Inte kejsarsnitt..."

Joni började fråga ut vad som var fel och fick till svar att hjärtljuden på bebisen inte va så bra. Hade lite dalar. Jag vred på huvudet och kollade på monitorn och såg dipparna... Jag blev livrädd. Inget fick hända min lilla bebis! Senare så verkade han må bra iallafall och jag kunde koncentrera mig på vad som snart skulle dra igång. 

Smärtan va hemsk! Krystvärkarna var verkligen from hell!
Det spände och jag andades som en galning och försökte få ut honom. Visste inte riktigt när jag skulle krysta för det kändes som att värkarna aldrig avtog... Det va en och samma långa jävla värk! Haha.

------

Söndagen den 3okt, kl.01.15 kom han ut iallafall. Vår lilla kille. ♥ 
3960g och 53cm lång.
Föddes 5dgr innan BF, dvs 39+2.

Har hela tiden hört att andra förlossningen skulle vara smidigare. Visst, denna va inte lika utdragen, men värkarna gjorde betydligt ondare denna gången. Även själva födslen. Kände varenda liten sketen millimeter, vilket jag inte kände överhuvudtaget med Sebban.

Så, nu är jag verkligen klar med det här att föda barn. För denna gången så kändes det rejält! :) Ska vi ha fler så får det bli adoption. Haha.